Dagens

Dagens motion: Rask promenad, en timme & tio minuter.
Och en timmes gympa, typ Friskis och Svettis, med en halvtimmes kondition och en halvtimme styrka.

Matmässigt bra! Inget fuskande alls. Och har ätit fyra gånger.
Möjligen litet minus för att jag dricker för lite. Det är det där med kissnödigheten som ställer till det...

Dagens

Dagens motion: Promenad, 1,4 mil!!!
Inte så illa va?
Gick runt en sjö i närheten av där jag bor, och kollade sen med bilen hur långt det var. Jorå, en mil och fyra kilometer.
Tog tre timmar.
Man kan nog knappast kalla hela promenaden för rask, men försökte hålla hyfsat tempo i alla fall.

I övrigt en bra matdag. Inga avvikelser alls.
Enda lilla orosmolnen är ett tilltagande halsont. Är lite rädd att bli sjuk, inte minst för att det kommer påverka motionerandet...

Dagens + Tårtbekännelse

Dagens motion: 25 minuters halvrask promenad. (För lite, men jag hann inte mer)
Helgens synd: Två tårtbitar. Inte särskilt stora, men ändå.
Grejen är att jag har varit på två födelsedagskalas, och ändå lyckats undvika såväl kakbuffén som den tjusiga pralinasken med vad som såg ut att vara alldeles ljuuuuvlig choklad i.
Men det är ju supersvårt att sitta vid ett fikabord med en helt tom assiett. Så jag valde helt enkelt att ta lite av det jag mest ville ha. Främst av sociala skäl faktiskt.
Så det blev tårta.
Och yes, den var skitgod. Massor med vit choklad på. I love vit choklad.

Men imorgon börjar vardagen igen. Inget semestrande. Inga födelsedagskalas. Inte en massa flängande som gör att jag inte hinner med motionen.
Minst 1,5 timmes promenad ska det bli. Gärna mer.
Frukost. Lunch. Mellanmål. Middag.
Here we go. Again.

Minus 0,3

Otroligt.
Jag är faktiskt lite chockad. På ett positivt sätt. (över att det blev minus överhuvudtaget - se föregående inlägg)

Totalt minus fyra kilo på sex veckor. Det är ju faktiskt ändå rätt okej.

Jo, men visst lever jag än...

...även om jag fruktar att jag faller död ner på vågen imorron bitti.

Avvikelser från GI- och nyttighetslivet denna vecka:

• En fantastiskt god risotto.
• Totalt kanske motsvarande två flaskor vin (och nu räknar jag inte med i lördags)
• En pastasallad.
• En halv krämbulle.
• Spagetti och köttfärssås.
Och så chokladkakan från i lördags på det.

Jag har alltså haft min semestervecka och tryckt in en hel del umgänge som jag inte hinner med annars.
Jag har försökt med maten (och faktiskt lyckats avstå från en hel del frestelser, även om det kanske inte ser ut så ovan...) men har blivit bjuden på hemmamiddagar, samt varit på ställen helt utan GI-möjligheter. Och äta måste man ju trots allt.

På plussidan:
En hel del promenader. Och ett step-pass ikväll.

Nu hoppas jag bara att det inte blir alltför eländigt resultat av detta förfall.
Skulle ju vara lite tungt att typ börja om igen.

Vin vin vin - och en bit chokladkaka

Det känns som jag gick upp typ ett kilo igår.
Ingen motion. Hann inte. Var tvungen att ägna dagen åt matlagning och städning eftersom jag hade middag hemma på kvällen.
Bjöd såklart på GI-vänlig förrätt. Och huvudrätt. Men dessert - hur lätt är det? Det känns liksom ganska naturligt att bjuda på nåt sött till kaffet.
Så det fick bli en chokladkaka. Och när den skickades runt vid bordet kändes det inte som att det var ok att hoppa över själv, jag skulle själv tycka att det kändes märkligt om värdinnan inte tog när ett dessertfat skickas runt. (Det här var heller inget sällskap som jag hade lust att berätta om Projekt Viktminskning för)
Så det blev en bit. Inte jättestor, men ändå.
Min första sötsak sen starten.

Och sen - vinet. Det blev ju inte precis två glas till maten. Utan en flaska. Drygt...
Sket i chipsen, men tryckte morotsstavar med dipp istället. Ganska mycket dipp.

Men det känns som det är vinet som blir min undergång denna vecka (rent viktmässigt alltså). På måndag är det nämligen dags igen. Och kanske på tisdag också. Och onsdag...
(Nej, jag har inte gått och blivit alkis, men har en liten minisemester denna vecka och späckat socialt program)

Jaja. Nu är det som det är.
Men jag fasar redan för vågen på fredag...

Dagens

Motion: Simning 1 timme, 1400 meter. (jag simmar nog inte så jättesnabbt, men ser istället till att simma konstant hela timmen och ta ut rörelserna ordentligt. Tänker att det är bättre att orka än att inte ta ut sig fullständigt direkt. Men vad vet jag...)

Minus 0,3

Ja. Det går ju neråt.
Det är det positiva.

Det negativa är att det tycks ta tid.

Och trots att man vet att viktminskning måste få ta tid och att det nästan bara är bra om det går långsamt SÅ SKITER MAN JU LITEGRANN I DET NÄR MAN VÄL STÅR DÄR PÅ VÅGEN!!
Eller hur...?

Dagens

Motion: 1,5 timme rask promenad.

Före-vägning-tankar om veckan som gått

Jag är lite nervös för vägningen imorron.
Det är man väl visserligen i nån mån jämt, men jag vet inte. Det är nog mest för att jag fortfarande letar efter Känslan.
Den där Harmonin jag pratat om tidigare i veckan.

Stundtals går det riktigt bra. Särskilt när jag är ute och går. Jag är glad att jag har kommit in i promenaderna. Och simningen. Rensar huvudet och tänker så mycket bättre än annars.

Sen kan jag känna att jag hamnar lite för lätt i att jag inte riktigt orkar bry mig.
Fortfarande inte så att jag fuskat, men att jag börjar skjuta på frukosten. Så att den nästan inte blir av. Orkar inte riktigt.
Inga mellanmål.
Orkar inte skära upp sallad till maten.
Ja, såna saker.

Men jag tror fortfarande att jag kan vända tillbaka, det har inte gått för långt än.
Men simningen imorron ska jag ägna åt lite mer "mental träning". Försöka planera lite mat. Tänka bra tankar. Handla på vägen hem.

Men det är klart, ett minus på vågen imorron bitti hade nog gjort dagen ännu lättare...
Jag håller er underrättade!

Dagens

Jag tänkte att jag ska börja skriva ner hur mycket jag rör på mig varje dag.
Kanske kan bli en extra liten sporre - om ni lovar att skälla på mig om jag blir för stillasittande :-)

Dagens: 1,30 promenad, varav ca en timme rask, en halvtimme i mer vanligt promenadtempo.

Blir nog inte matrapport varje dag, kanske nån gång om jag provar nåt nytt och kul.
Men i alla fall;

Maten (hittills) idag: Frukost blev skinkrullar med keso blandat med hemmagjort äppelmos utan socker!
Kassler och sallad till lunch.

Utmanad

Anna har en utmaning på sin blogg den här veckan, man ska tänka ut en svaghet hos sig själv och sedan hålla sig ifrån den under denna vecka, typ godis, mackor osv.

Jag har tänkt på detta under dagen och nu kommit fram till att jag gör om utmaningen lite för mig själv. Jag känner nämligen att jag just nu inte har så stora problem att hålla mig ifrån sötsaker o dyl (haha, lät kanske lite kaxigt, som att detta är huuur lätt som helst...)
Men jag tycker faktiskt att det funkar bra. Är helt inne i GI och skiter i kolhydraterna.

Jag vill istället utmana mig själv mentalt.
Jag har känt att jag det senaste året har stressat upp mig lättare än jag gjort tidigare i livet. Och när jag blir uppstressad mår jag inte bra utan kan snabbt känna mig ledsen och deppig.
Och känner jag mig ledsen och deppig är risken stor att jag inte tar mig ut på den där promenaden. Eller skiter i simningen.
Jag har kort sagt lätt för att bli låg - och i och med det, lat. Eller blassé, eller hur jag nu ska uttrycka det. En ond cirkel som börjar snurra och sen är det kört.

Förut har jag alltid sett mig själv som stark, och det är jag nog till viss del fortfarande. Men det är skillnad, och jag har insett att den där harmonin är så jäkla viktig för mig, inte minst ur viktminskningssynpunkt.

Detta är väl inget man bara åtgärdar på en vecka kanske, men jag vill använda denna vecka till att jobba på harmonin.
Gå mina promenader. Sköta maten. Ha det lugnt och bra omkring mig. Tända ljus ibland. Ha kontakt med dom människor jag verkligen tycker om (som ger energi, inte bara tar)
Så det får bli min utmaning.

(Och en sak till: Att dricka lite mindre vin på festen på lördag, än på festen som var i helgen... Usch, jag har ju knappt hämtat mig än... :-)

Tack!!!

Tillbaka vid datorn efter en helg av fest (mycket vin, men fortfarande bra matmässigt) Möts av er a fina kommentarer - och två jättegulliga nomineringar!
Jag blir verkligen, på riktigt, glad över ert engagemang i kommentarer och även i dessa nomineringar från Cornelia och Isabelle. Trots att jag är anonym, visar inga bilder och inte dom där extra detaljerna från livet som jag själv tycker om att läsa hos andra.
Men det betyder mycket för mig att skriva av mig här och därför blir jag så extra varm i hjärtat av att andra kan bry sig om en på det här sättet.
Tack!

Flera av de jag vill nominera har ju redan fått nomineringar, men jag vill ändå ge till dessa personer:
Isabelle - Gullig kommenterare som inspirerar med sin energi och sitt motionerande.
Cornelia - Den första viktbloggerska jag hittade och som jag nu följer flitigt.
Victoria - Blogg som jag tycker om med bra GI-recept och fina bilder.
Twentysomething - Har blivit av med 20 kilo!! Snygg bloggdesign, mycket uppdateringar som jag följer i princip dagligen.
Anna - Ännu en inspirationskälla, som skriver bra och ärligt om både upp- och nedgångar i humör, tankar osv. Senare idag ska jag ta tag i utmaningen som kommit fran Anna denna vecka!
Mina steg mot ett lättare liv - Ny hälsoblogg, en tjej som tagit tag i sina gravidkilon. Hittade den av en slump och kommer fortsätta läsa.
Lumumma - Fin blogg som jag gärna återvänder till. Har haft det lite tufft med en viktuppgång de senaste månaderna, men kommer att klara det jättebra nu när hon tagit tag i det igen!

Reglerna:
1. The winner can put the logo on her blog.
2. Link the person you received your award from.
3. Nominate at least 7 other blogs.
4. Put links of those blogs on yours.
5. Leave a message on the blogs of the girls/boys you’ve nominated.

Minus 0,6

Jo, det blev neråt idag också.
Men allra först (dumt, jag vet!! Jag har ändrat mig nu!) så blev jag lite besviken...
På nåt sätt ville jag liksom ha ännu mer.
Skrev sms till min sambo och uttryckte denna besvikelse.
Svaret kom direkt:
"Men det är ju jättebra, så länge det går neråt är det ju jättebra. Det är bara att fortsätta med det underbara jobbet du gör så ska du se att vi får hämta ner kläder från lådan snart. 0,6 är ju minus och det är bra, du klarar detta den här gången! Jag ger mig inte förrän vi är nöjda med oss själva!"

Så jag ändrade mig, kände mig jättenöjd och drog sen till badhuset och simmade en timme!

Funderade...

...på att hoppa över dagens promenad.
Men så slog det mig: VÄGNING IMORRON!
Så det var bara att ge sig ut. 1,5 timme.

Och ikväll, mina vänner, blir det Step.
Det hör inte till vanligheterna i min värld, kan jag säga.

Det värsta jag vet

Mitt förhållande till kläder är mycket dåligt.

Jag avskyr klädaffärer. Har egentligen aldrig (åtminstone inte efter tonåren) tyckt om att shoppa.
Man blir lite utanför i vissa situationer när man inte har det intresset som tjej. Och när vännerna lagt ner timmar på att välja kläder innan utekvällarna så har jag varit klar på cirka en halv minut, eftersom jag bara haft typ ett gå-ut-plagg som passat.
När planer på New York-resor gjorts upp har jag hållit mig långt borta, eftersom fem dagars storstadsshopping helt enkelt låtit mest som en mardröm i mina öron.

För mig är det ett nödvändigt ont att köpa kläder. Och jag vill aldrig göra det i sällskap med någon. Nej. Ner på stan. Ensam. In i affärerna. Kolla modellen på kläderna, inte så mycket på själva utseendet i övrigt. Och har jag hittat en top som passat har jag köpt den i tre olika färger. Oavsett om jag tyckt den varit särskilt snygg eller inte.

Min garderob nu är det sorgligaste jag vet (efter att jag rensade ut allt jag inte kunde ha). Rätt fula tröjor i skittråkiga färger. Inga jeans. Några sladdriga leggings och kjolar med resår i midjan.
För det handlar inte bara om att jag måste ha en stor storlek. Nä, behöver stort över mage och bröst men mindre över axlar, armar och ben. Alltså kan Large både vara för stort och för litet på samma gång.
Ja, herregud.

Men i förrådet, i en kartong, ligger min drömkjol (med blixtlås, inte resår). Som jag nog aldrig egentligen kunnat ha men drömköpte för att den var så oerhört fin.
Den har fina färger. Den har glada blommor. Den är shoppad i en storstad.
Den står för nånting som jag egentligen känner att jag är, eller i alla fall vill vara. Glad, färgrik och utåtriktad.

En dag. En vacker dag. Då ska jag ha på mig den där kjolen igen.

Titta, hon snackar!!

Nu har jag berättat för två vänner om mitt GI:ande och att jag försöker gå ner i vikt.
Det är väldigt ovanligt.
Jag har ständigt, i hela mitt vuxna liv, mörkat mina gå ner i vikt-försök för min omgivning.
För att jag har skämts för min vikt. För att jag har varit rädd att misslyckas. Och för att jag vissa gånger har vetat att metoden jag använt egentligen har varit ganska osund (läs pulverdieter) och skämts för att jag liksom har tagit till något sånt.

Jag är rädd att misslyckas den här gången också. Och jag tycker att det är svårt att prata om det här fortfarande. (Och jag har ännu inte kunnat med att säga hur mycket jag vill gå ner eller vad jag väger)
Men dom har varit jätteförstående och peppande och vi har pratat bra om det. Förmodligen går det bättre nu när jag pratar med andra för att jag känner att viktminskningsförsöket är på ett sundare sätt denna gång.
Ingen osund besatthet av points. Inget pulver. Utan riktig mat. Flera gånger om dagen. Och motion.

För första gången känns det faktiskt okej, det jag håller på med. Och då blir det väl lättare att prata om det också, antar jag.

Ny vecka, nya möjligheter...

Det här eviga regnandet är inte bra för träningsmoralen.
Promenader är liksom grunden i mitt motionerande, och jag är inte jättekräsen med vädret. Men hällande spöregn kombinerat med kall blåst - nä, då går jag inte ut. Så är det bara.
Just nu är det dock uppehåll, så jag borde verkligen skynda mig ut...

I övrigt har det gått bra med maten i helgen. Inga frestelser. Har ätit helt okej, möjligen lite för lite. Kommer inte in i det där med mellanmål så bra, trots att jag försöker.

Ett annat stort problem för mig är vattendrickandet. Jag har egentligen inga problem med själva intaget, jag skulle utan problem kunna dricka mycket mer varje dag.
Men jag blir så förbannat kissnödig.
Så om jag tex ska ut och gå en-två timmar kan jag knappt dricka innan, för att inte tala om ifall jag ska typ på stan eller nåt sånt.
Svårt.

Det verkar ändå som att jag gör nånting rätt...!

Minus 0,8.

Totalt minus 2,8 på tre veckor.
Och sex centimeter i midjan.

Och igår kväll återtog jag lite av den förlorade, och saknade, entusiasmen. Vi lagade massa GI-mat, både till kvällen och annat som vi frös in.
Mysigt och gott. Och bra.

"Du som är så fin!"

Ovanstående mening är ju väldigt välmenande. Förstås. Och säkert många gånger ärlig också.
Men jag har haft lite svårt för den under mina år som för tjock.
Några (få) gånger har jag nämligen försökt öppna mig inför nära vänner och en kärlek om hur jag känner kring detta med vikten, och att jag vill börja kämpa för att gå ner.

Egentligen har det nog varit ett rop på hjälp från min sida, eftersom jag har så svårt att klara det på egen hand.
Men min erfarenhet av att ta upp detta är att den andra tyckt det varit väldigt jobbigt att höra. Inte alls verkat bekväm.
När jag har berättat att jag verkligen lider av att aldrig ha kläder jag tycker om, att inte vilja vara med på bilder osv, så kommer svaret: "Du som är så fin!"

Jaha. Tack. Det var ju roligt att du tycker.
Men jag tycker ju inte det. Oavsett vad min omgivning tycker.

Ibland hade jag önskat att personen sagt: "Ja, jag ser att du har en del överviktskilon. I mina ögon är du fin ändå, men jag tror också att du skulle bli ännu finare om du gick ner lite. Jag hjälper dig gärna och peppar dig!"

Att liksom få bekräftat: Ja, jag ser att du är tjock! Jag fattar att det är jobbigt!
För det vet jag ju att jag är, jag mår ju inte sämre av att nån som står mig nära faktiskt också ser det. Tvärtom.

Istället kommer bara "Du som är så fin!" och punkt. En känsla av att "nu har vi pratat klart om det här jobbiga va?"

Sen förstår jag verkligen att det inte är lätt att vara den mittemot. Det ÄR ett jobbigt ämne och jag förstår att det är svårt att väga orden bra.
Men i alla fall jag hade behövt lite färre silkesvantar och lite mer rakt på sak.
Men det är väl olika, antar jag.

Nä, nu vill jag bara sova tills jag har blivit glad igen

Jag har visserligen inte fuskat i form av dålig mat eller godis.
Men jag har inte ätit bra heller.
Orkar inte göra mellanmål. Skiter i att skära upp sallad. Ingen sås.

Resultat = Tråkiga måltider. Inte mätt. Dåliga tankar. Osv.

Ja, som ni ser. Lessenheten har fortsatt idag också.

Nu lägger jag mig. Och försöker att inte gråta över den här jävla skitdagen (det är ju så jobbigt när kudden blir blöt...)
Godnatt.

Försöker

Har vaknat.
Ätit bra GI-frukost.
Ska simma.

So far so good.

Känner mig fortfarande ledsen, ingen glädjespruta idag precis.
Men jag försöker ändå.

Ledsen

Usch, det här blev inte heller någon bra kväll.
Och det värsta är att jag direkt känner att det sätter sig på "hela mig".
Jag blir ledsen över en sak = totalhumöret sjunker = entusiasmen försvinner = "skitsamma-känslan" smyger sig på.

Idag har jag inte skrivit in maten jag har ätit på GI Viktkoll (vilket jag varit skitnoga med, och mått bra av hittills). Jag har inte planerat någon mat för resten av veckan, vilket jag hade tänkt, och jag märker att "äh, jag skiter nog i att träna imorron"-tankarna fladdrar förbi i huvudet.

Allt som har med viktminskningen att göra hänger på en så skör tråd när det gäller mig. Min historia vad gäller detta är så jäkla dålig, att jag på nåt sätt (dumt nog) är lite inställd på att det inte kommer att gå, den här gången heller.
Alltså behöver jag så väl den lite lätt besatta entusiasmen. Glädjen. Planerandet.
Jag behöver INTE detta.

Om jag sabbar det nu så kommer jag aldrig klara att börja om igen, det är ett som är säkert.

Jo...

...det känns faktiskt bra fortfarande.
Nu är det två veckor sen jag drog igång på allvar, ingen evighet, men ändå en bit på väg.
Jag har gått med i GI Viktkoll och mig passar det bra. Mycket recept, och vi har testat mycket nytt härhemma de senaste veckorna (och aldrig ätit så mycket gott)
Men visst, det tar tid. Det ska planeras mat, handlas hem, lagas mat, gärna skrivas in vad man äter + aktivitet i GI Viktkolls program "Håll Koll".
Plus att man ska motionera (har gjort nån aktivitet, simning eller promenad, varje dag utom två).
Och gärna hinna med nåt annat utöver det...

Men det har varit skönt att litegrann gå in i en "viktminskarbubbla" ett tag. Att få ägna sig åt recept, vägningar, viktbloggar och GI Viktkoll, låta matlagningen ta tid, planera middagar tillsammans - i förväg (inte bara säga till varann på kvällen att "nä, vad hungrig jag är, vad ska vi äta? Jaa, eh, jag vet inte. Köttbullar och makaroner kanske? Eller ska vi beställa nåt?")

Idag är nog första dagen jag känner viss motivationsbrist. Troligtvis för att jag blev lite ledsen av en annan orsak igår kväll, och den känslan sitter kvar.
Har ändå "skött" maten, och varit ute och gått så i praktiken är det väl ingen fara. Bara att jag just idag inte känner det där engagemanget som jag har känt de gångna två veckorna.
Ska försöka hitta tillbaka till det igen!