Det värsta jag vet

Mitt förhållande till kläder är mycket dåligt.

Jag avskyr klädaffärer. Har egentligen aldrig (åtminstone inte efter tonåren) tyckt om att shoppa.
Man blir lite utanför i vissa situationer när man inte har det intresset som tjej. Och när vännerna lagt ner timmar på att välja kläder innan utekvällarna så har jag varit klar på cirka en halv minut, eftersom jag bara haft typ ett gå-ut-plagg som passat.
När planer på New York-resor gjorts upp har jag hållit mig långt borta, eftersom fem dagars storstadsshopping helt enkelt låtit mest som en mardröm i mina öron.

För mig är det ett nödvändigt ont att köpa kläder. Och jag vill aldrig göra det i sällskap med någon. Nej. Ner på stan. Ensam. In i affärerna. Kolla modellen på kläderna, inte så mycket på själva utseendet i övrigt. Och har jag hittat en top som passat har jag köpt den i tre olika färger. Oavsett om jag tyckt den varit särskilt snygg eller inte.

Min garderob nu är det sorgligaste jag vet (efter att jag rensade ut allt jag inte kunde ha). Rätt fula tröjor i skittråkiga färger. Inga jeans. Några sladdriga leggings och kjolar med resår i midjan.
För det handlar inte bara om att jag måste ha en stor storlek. Nä, behöver stort över mage och bröst men mindre över axlar, armar och ben. Alltså kan Large både vara för stort och för litet på samma gång.
Ja, herregud.

Men i förrådet, i en kartong, ligger min drömkjol (med blixtlås, inte resår). Som jag nog aldrig egentligen kunnat ha men drömköpte för att den var så oerhört fin.
Den har fina färger. Den har glada blommor. Den är shoppad i en storstad.
Den står för nånting som jag egentligen känner att jag är, eller i alla fall vill vara. Glad, färgrik och utåtriktad.

En dag. En vacker dag. Då ska jag ha på mig den där kjolen igen.