Därför att...

...jag raderar nästan alla kort på mig själv i digitalkameran.
...jag inte kan bada så någon ser mig.
...jag så länge jag kan minnas letat efter kläder som möjligen passar, aldrig efter dem jag egentligen tycker är fina.
...jag varje dag tänker på hur mycket vackrare min värld skulle bli om jag bara vore smal. Och hur ledsen jag är för att jag har så förbannat svårt att bli det.
...jag varje gång jag äter i sällskap med andra någon gång under middagen tänker "undrar om dom tycker jag är äcklig nu när jag äter det här". Inte minst om jag, Gud förbjude, tar mer.

Jag är ledsen över det här. Jag mår dåligt över det här. Men det är svårt att prata om.
Viktproblem är - hävdar jag - ett av våra sista tabun.
Och det ligger därinne och skriker i mig. Nu måste jag få ut det. Jag tror inte att någon annan vill lyssna, så jag skriker rakt ut i internetrymden.

Det här blir bloggen om kampen mot kilona, om matspökena i huvudet, den extrema provrumsångesten och längtan efter att någon gång få känna sig lite fin.