"Du som är så fin!"

Ovanstående mening är ju väldigt välmenande. Förstås. Och säkert många gånger ärlig också.
Men jag har haft lite svårt för den under mina år som för tjock.
Några (få) gånger har jag nämligen försökt öppna mig inför nära vänner och en kärlek om hur jag känner kring detta med vikten, och att jag vill börja kämpa för att gå ner.

Egentligen har det nog varit ett rop på hjälp från min sida, eftersom jag har så svårt att klara det på egen hand.
Men min erfarenhet av att ta upp detta är att den andra tyckt det varit väldigt jobbigt att höra. Inte alls verkat bekväm.
När jag har berättat att jag verkligen lider av att aldrig ha kläder jag tycker om, att inte vilja vara med på bilder osv, så kommer svaret: "Du som är så fin!"

Jaha. Tack. Det var ju roligt att du tycker.
Men jag tycker ju inte det. Oavsett vad min omgivning tycker.

Ibland hade jag önskat att personen sagt: "Ja, jag ser att du har en del överviktskilon. I mina ögon är du fin ändå, men jag tror också att du skulle bli ännu finare om du gick ner lite. Jag hjälper dig gärna och peppar dig!"

Att liksom få bekräftat: Ja, jag ser att du är tjock! Jag fattar att det är jobbigt!
För det vet jag ju att jag är, jag mår ju inte sämre av att nån som står mig nära faktiskt också ser det. Tvärtom.

Istället kommer bara "Du som är så fin!" och punkt. En känsla av att "nu har vi pratat klart om det här jobbiga va?"

Sen förstår jag verkligen att det inte är lätt att vara den mittemot. Det ÄR ett jobbigt ämne och jag förstår att det är svårt att väga orden bra.
Men i alla fall jag hade behövt lite färre silkesvantar och lite mer rakt på sak.
Men det är väl olika, antar jag.