Min tid som Viktväktare

Jag smög mig till mötena i lokalen som låg mitt i stan. In för att stå i en lång våg-kö innan den lilla föreläsningen om mat.
Runt omkring mig: skrattande väninnor, ensamma mullisar (som jag) och så några jättesmala (som nått målvikt och nu gick det där balansprogrammet)
Jag stod där med min lilla fyrkantiga bok. Klev upp på vågen, som tack och lov var dold bakom en vägg så att inte alla andra köande viktväktare såg min dom.
Viktväktartanten skrev upp i boken. Några hekto ner, ibland ett helt kilo.
En gång fick jag en klisterstjärna i min lilla bok.

Jag gick in ganska duktigt för Viktväkteriet. Räknade points dagarna i ända.
Och det var nog det som blev problemet. Allting handlade om points tillslut. Jag drömde om points på nätterna, stod i matsalskön på jobbet och försökte räkna vad som kunde tänkas vara minst points i. Mat, mat, mat.
Jag lusläste Viktväktarnas Restaurangguide (eftersom jag åt ute ganska ofta, både i jobbet och med kompisarna), jag handlade på Konsum med Pointsboken i handen och räknade, räknade och räknade. Jag tror jag skulle äta typ 18 om dagen. Eller om det var 16.

Jag gick ner några kilo i vikt under mina Viktväktarperioder, och jag tror säkert att det är en bra metod för väldigt många. Men för mig blev det för mycket matfokus. För mycket matångest. Det kändes som jag tänkte på mat 24 timmar om dygnet, tillslut på ett ganska osunt sätt. (de gånger man fuskade, kanske för att man faktiskt inte hade tillgång till pointsgodkänd mat, tex jobbmöten, så slog ju pointsskörden för den dagen i höjden så rejält att det kunde knäcka mig för flera dagar - "shit, 57 points på en dag - jag måste vara den äckligaste människan som finns! Och nu borde jag inte äta på flera dagar för att kompensera det här")
Jag mådde helt enkelt inte särskilt bra.
Jag får fortfarande Viktväktarnas tidning hem, och får fortfarande ett litet ångest-sting varje gång jag ser deras logga.
Nej, det där var ingenting för mig. Inga flera points.
För mig är det en avslutad period i livet.