Innan jag börjar: Jag ÄR verkligen glad över minuset! Ingen tvekan om den saken.
Men: En jobbig grej är det jag varit inne på förut. Att jag tycker att det låter så fruktansvärt mycket med 86,7 - och att jag skulle tycka detsamma om det så stått 75 på vågen.
Det där brottas jag ganska mycket med. Det är inte särskilt många år sen jag vägde runt 70 och även då mådde jag dåligt över vikten.
Jag bläddrade förbi bilder igår från 2004-2005 och jag är mycket smalare än nu, men jag vet att jag absolut inte var nöjd då. Jag ser på bilderna hur jag "gömmer mig", typ kryper in bakom någon annan så att jag inte ska synas i helfigur. Jag ser på kläderna och minns att jag "tråkköpte" även många av dom - alltså köpte kläder som jag kom i, inte dom som jag verkligen tyckte var snygga.
Lägre än 69 har jag, mig veterligen, inte varit sen jag började fundera över detta med vikten. Så i dom mörkaste stunderna tänker jag att jag inte kommer vara riktigt glad (läs: fin) förrän jag är en bit under det.
Och då känns det lååååångt kvar...
Låter det svamligt eller är det nån som fattar vad jag menar..?
Det är också det här som är så bra med blogg, att nu har jag fått ur mig dagens negativa tanke. Och kan nu fokusera på det positiva, dvs MINUSET!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, det är en lång väg, det går inte att förneka. Men se det så här:
Ditt mål är att förändra ditt liv och din livsstil. Det tar sin lilla tid! Men om du (eftersom du kommer att!!) klarar att förändra din livsstil kommer du att tappa de där kilona och inte gå upp dom igen. Så kämpa på! Ett steg i taget, och till slut är du i mål!
Precis, fokusera på minuset, ett minus är alltid ett minus, hur litet det än är! Och det är ju så att de där kilona inte ramlade på dig över en natt, och det kommer ta sin tid att bli av med dem. Kämpa på, en dag i taget, en timme i taget, ja ibland en minut i taget, och snart är du där.
Skicka en kommentar