Jag gick igenom gamla kort förut och såg mig själv på ett bröllop för några år sen.Jag minns att jag letade klänning som besatt till det där bröllopet.
Jag hittade aldrig någon.
Brösten har alltid varit för stora, och magen har bucklat ut. Medan axelpartiet och armarna inte alls dragit samma stora storlek.
Jag minns att jag tillslut fick ta vad jag hittade i garderoben, efter många fruktlösa timmars letande på stan (och då har jag aldrig varit kräsen vad gäller kläder utan gärna köpt det som passat)
Och jag minns att jag inte kände mig fin.
Sen minns jag ett annat bröllop. Inte heller fin.
Och en annan födelsedagsfest. Och ett examensfirande. Nyårsfester. Och så vidare.
Grejen är att jag har aldrig känt mig fin i det jag har haft på mig.
Jag har aldrig haft drömklänningen på mig, för jag har aldrig kommit i den.
Jag har haft snygga, coola, vackra frisyrer. Snygga sminkningar. Härliga skor.
Men aldrig Drömmen. Aldrig en klänning som jag verkligen, verkligen velat ha. Inte ens en top. Inte någon som varit sådär perfekt. Bara det där som tillslut passade. Även om det inte var särskilt fint.
Så många provrumstårar.
Så många förstörda dagar efter alla dessa timmar på stan.
Så många festförberedelser som grumlats av att inte ha något fint att ha på sig.
Så många fester när jag jämfört mig med dom andra. Dom Smala. Dom Vackra. Dom Fina Klänningarna.
Jag kan tycka att det är lite sorgligt.
8 kommentarer:
Det ÄR sorgligt!
Men jag måste säga att jag tror att det beror mer på hjärnspöken o att du klär dig fel än att du är för tjock.
Du måste ändra din mentala bild av dig själv o kolla på "What not to wear". Annars kommer du aldrig känna dig fin.
Vem som helst ser ful ut i fel kläder/dålig självkänsla.
Kram Marie
ps. med det menar jag inte att du inte behöver gå ner i vikt, det kanske du behöver också har jag ingen aning om. Men största jobbet är nog ändå självkänslan o att hitta kläder som passar just din kropp!
Ja det är sorgligt att man ödslar så mycket tid på att känna sig missnöjd! Men jag tror som Marie, att man måste jobba på självkänslan. Det har jag försökt göra under tiden jag gått ner i vikt. Visst har jag fuldagar, vem har inte det liksom! Men ofta känner jag mig ändå nöjd med mig själv. Ja förutom kilona som är kvar så... annars hade jag väl aldrig börjat banta från början. Men du kanske hajar vad jag menar.
hej. jag förstår precis vad du menar. detta trots att jag alltid får jättemycket kommentarer om att du klär dig alltid så snyggt o du är alltid så fräsig. ja du hajjar, men själv har jag aldrig känt mig fin. inte riktigt fin. inte strålat så som jag vet att jag kan. varför är vi sånna?
Åh, så jag känner igen mig. Att shoppa kläder är alltid kul i början, dvs. innan man ens kommit till affärerna. I provrummet brister allting. Ingenting passar, och efter bara några minuter ger man upp.
Jakten att bli av med alla dessa kilon är förjävlig...men det går!
har precis startat bloggen www.naannii.blogspot.com om min viktnedgång...
Lycka till!
// Naannii
Jag förstår din känsla men i grunden så handlar det om så mycket mer än en klänning, vilket jag utan tvekan tror att du redan förstått. Jag bär klänning dagligen i alla dess vackra former och kommer i praktiskt taget hela H&Ms sortiment trots att jag väger runt 95 kilo (och 106 för några månader sedan). Min kroppsform är lustig helt enkelt. MEN, jag ser mig också på bild och undrar vem tjockisen är i den vackra klänningen. Att vara fin är så mycket mer. Att vara fin är att vara utan det runda ansiktet, de runda armarna och den runda kroppen. Oavsett i vilken klänning man än står i.
Jag förstår din känsla men i grunden så handlar det om så mycket mer än en klänning, vilket jag utan tvekan tror att du redan förstått. Jag bär klänning dagligen i alla dess vackra former och kommer i praktiskt taget hela H&Ms sortiment trots att jag väger runt 95 kilo (och 106 för några månader sedan). Min kroppsform är lustig helt enkelt. MEN, jag ser mig också på bild och undrar vem tjockisen är i den vackra klänningen. Att vara fin är så mycket mer. Att vara fin är att vara utan det runda ansiktet, de runda armarna och den runda kroppen. Oavsett i vilken klänning man än står i.
Åh jag känner verkligen igen den där ångesten, när det var som värst med mig vägrade jag tom gå på stan o prova grejer. Vägrade! Klädde mig ist i gamla stora tunikor o sånt, försökte piffa upp det med lite sjalar men det blev aldrig riktigt fint!! Men jag tror på dej och är övertygad att du kommer fixa det här, 4 kg är kanon! bara att fortsätta! Stor Kram
Det kunde lika gärna ha varit jag som skrivit det där. Visst, jag har känt mig någorlunda attraktiv en gång i tiden men aldrig kände jag den där känslan av att kunna köpa mig en riktigt vacker och välsittande klänning och känna mig riktigt riktigt snygg. Alltid är det någonstans det korvar sig eller putar ut.
Jag är som du, jag får nöja mig med frisyrer, smink och skor... Numer ogillar jag dessutom att gå ut eftersom de gamla festkläderna inte passar och jag vägrar köpa nya i en storlek större.
Skicka en kommentar