Det finns en sak som jag tycker är extra tråkigt med viktminskning.Att tacka nej.
Som igår. Jag känner att jag är inne bra i detta, jag vill verkligen inte synda utan gör allt för att äta bra.
Så träffar jag en kompis för en förmiddagspromenad (vi var båda lediga igår) och i slutet av promenaden går vi förbi hemma hos henne. Hon frågar om jag vill med in en stund och "prata färdigt". Absolut.
Sen blir klockan lunchtid och mer därtill.
Hon frågar om jag inte vill stanna på lunch.
Men då vet jag att hon hade köpt hem såna där Felixpajer ni vet, som hon tänkte äta och med allra största sannolikhet även bjuda på.
Och paj av det slaget är väl typ bland det sämsta jag skulle kunna äta till lunch. Sprängfyllt med kolhydrater.
Och jag har fortfarande svårt att prata om detta med vikten, jag föredrar att blogga anonymt och prata med min sambo och två nära vänner som jag berättat för.
Alltså känns det som en stor grej att dra upp att "nej jag äter enligt GI-metoden...". Hon själv är dessutom trådsmal och har kanske ingen aning om vad det är :-)
Men jag vill inte hamna i nåt "hon som bantar"-fack. Jag är fortfarande rädd att misslyckas och har haft så skruvad inställning till mat så länge och svårt att prata om mina viktminskningsförsök. Och jag känner ganska starkt att jag vill hålla det så.
Istället: nån tråkig ursäkt om att "nej, jag måste hem.." (vilket inte var sant, jag hade inte alls bråttom) och tror även jag sa nåt om att jag skulle tvätta (inte heller sant)
Det är också tråkigt att komma hem till vänner och bekanta som har bakat goda grejer och så sitter man där med sin släta kopp kaffe, eller möjligen den allra minsta kakan. (till en del har jag i alla fall sagt att jag har "kaffebrödsstopp" ett tag, det är lite enklare att bara säga, än att behöva "stå till svars" för en hel diet)
Jag vet såklart att den egentligen enda lösningen på detta är att berätta, så jag "kräver" inga andra förslag av er som läser.
Utan ville bara, som vanligt, få skriva av mig lite...
4 kommentarer:
Förstår dig... har också tyckt att det varit bökigt varenda gång man är bortbjuden. Vissa har jag inte velat berätta för osv. Fast nu vet väl de flesta ändå vad jag håller på med :)Men så har jag ju kört GI till och från i över 1 år :)
Och man sabbar ju inte hela dieten om man fuskar nångång. Men man ska helt klart köra "all in" när man väl känner sig motiverad.
ååh jag vet precis vad du menar!
Jag vill fortfarande helst inte prata om att jag försöker gå ner i vikt och det är absolut inget jag skyltar med.
Jag väntar bara på bakslaget och då blir det så jobbigt med vad alla andra ska tänka..
Jag är helt med på det du skriver. Tycker inte om att berätta för allt och alla om vad jag håller på med, man hamnar i ett sånt fack, precis som du säger, så jag säger hellre en massa annat.
Ett par vänner jag har vet inte vad ordet bantningen är så när man fikar med dom är det nästa "titta snett" om man inte tar det fetaste på fikabordet. "Ska du inte ha mer?!", "nej, jag borde inte...", "ahmeee! Du lever ju baa en gång!", och sen sitter man där med den största klasskakan med mycket grädde.
Äschdå! Vi kör vårat race! Lycka till! :-)
Ååh jag håller med dej om allt du skriver. Jag hatar att sitta o försvara mig vid fikan eller middagen. Folk ser ut som fågelholkar o kan verkligen inte förstå att man inte vill ha potatis! Det MÅSTE man ju ha. Tyvärr blir det så då att jag ist tackar nej till vissa grejer, middagar o sånt för jag orkar inte vara besvärlig! Vi får lära oss att stå på oss! Kram
Skicka en kommentar