Titta, hon snackar!!

Nu har jag berättat för två vänner om mitt GI:ande och att jag försöker gå ner i vikt.
Det är väldigt ovanligt.
Jag har ständigt, i hela mitt vuxna liv, mörkat mina gå ner i vikt-försök för min omgivning.
För att jag har skämts för min vikt. För att jag har varit rädd att misslyckas. Och för att jag vissa gånger har vetat att metoden jag använt egentligen har varit ganska osund (läs pulverdieter) och skämts för att jag liksom har tagit till något sånt.

Jag är rädd att misslyckas den här gången också. Och jag tycker att det är svårt att prata om det här fortfarande. (Och jag har ännu inte kunnat med att säga hur mycket jag vill gå ner eller vad jag väger)
Men dom har varit jätteförstående och peppande och vi har pratat bra om det. Förmodligen går det bättre nu när jag pratar med andra för att jag känner att viktminskningsförsöket är på ett sundare sätt denna gång.
Ingen osund besatthet av points. Inget pulver. Utan riktig mat. Flera gånger om dagen. Och motion.

För första gången känns det faktiskt okej, det jag håller på med. Och då blir det väl lättare att prata om det också, antar jag.