Besatt!

Idag har jag simmat 1000 meter (40 minuter).
Och gått rask promenad i en dryg timme.

Detta känns väldigt olikt mig. Men helt plötsligt har jag gått helt igång på det här. Nästan så att jag är lite besatt.

Men för mig är det bra med ett visst mått besatthet. Och det som gör att jag har börjat få nåt slags hopp om att det kanske, kanske, kanske går denna gång är faktiskt min sambo.
Tillslut har han insett att det här är på liv och död (typ) för mig, och nu är han också lite besatt och lär sig om GI-metoden, peppar mig med träningen och föreslår promenader.
Jag är mycket tacksam för detta.
Förr har jag nämligen alltid varit ensam i mina eviga viktminskningsförsök. Delvis för att jag har skämts och inte velat berätta för min omgivning. (Ah, hemska tid - när jag stod på jobbtoaletten och vispade ihop Cambridgemetodens pulversoppor...) Och delvis för att dom få jag ändå försökt förklara för hur dåligt jag mått pga vikten har nog har tyckt det har varit så jobbigt att de inte riktigt velat höra på.

Men det kräver nog sitt eget inlägg. Hur den välmenande omgivningen faktiskt kan göra det lite tyngre ibland.

Nu ska jag försöka spinna vidare på min besatt-våg. Imorron blir det långpromenad igen. Och så lite kolhydrater som möjligt..!

Ps: Tack snälla fina ni för kommentarer! Vikt-bloggosfären måste vara den absolut trevligaste! Det har också gjort att mitt humör höjts väsentligt dom senaste dagarna. Imorron ska jag svara och kolla in era sidor lite mer ordentligt, har inte hunnit idag för all träning :-)