Minus 1,1

Väldigt skönt! Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt jäkla skönt!

Ett nytt mål

Före förra vägningen:

Sambon: Vi borde gifta oss snart!
Jag (bestämt): Inte förrän om 20 kilo. Jag vägrar se ut såhär på mina bröllopskort, då kan jag aldrig kolla på dem mer i hela mitt liv!
Sambon: Okej.

Efter förra vägningen:

Sambon (glad): Vet du vad som händer om 19,1 kilo?
Jag: Nej?
Sambon: Då ska vi gifta oss!
Jag: *ler*


Och imorron är det dags igen. Ny vägning...

Min nya grej = simning

Jag köpte tremånaderskort på badhuset igår. Så nu finns det ingen återvändo - nu ska här simmas!
Egentligen är jag lite kluven till kort av det där slaget, det finns ju liksom ingen större ångest än att ha ett oanvänt träningskort av nåt slag i plånboken som bara kostar pengar (been there, done that...)
Men nu har jag simmat tre gånger, en timme åt gången, och jag tycker verkligen att det är bra. Dessutom passar det för en gångs skull mitt schema så att jag kan gå på de tider då det är "Simning för vuxna" som det heter. På förmiddagarna. Inga barn. Inget skrikande. Utan bara pensionärer, och jag.
Passar mig utmärkt. Ingen jag känner, ingen jag behöver skämmas ihjäl mig inför för att visa mig i baddräkt. Jag bara kommer dit i tystnad, simmar i tystnad, bastar i tystnad, byter om i tystnad - och åker därifrån.
Två gånger i veckan, är planen. Ibland kanske tre. Kompletterat med promenader och eventuellt någon annan träningsform.
(Jag testade ju danceaerobics för ett tag sen men har bestämt mig för att skjuta upp det tills självkänslan är lite bättre och kroppen lite smidigare. Kände mig inte helt bekväm sist, och då blir det nog inte riktigt bra)

Nu hoppas jag att jag kan hålla i detta, och det känns faktiskt så. Annars får ni skälla på mig!! :-)

Min tid som Viktväktare

Jag smög mig till mötena i lokalen som låg mitt i stan. In för att stå i en lång våg-kö innan den lilla föreläsningen om mat.
Runt omkring mig: skrattande väninnor, ensamma mullisar (som jag) och så några jättesmala (som nått målvikt och nu gick det där balansprogrammet)
Jag stod där med min lilla fyrkantiga bok. Klev upp på vågen, som tack och lov var dold bakom en vägg så att inte alla andra köande viktväktare såg min dom.
Viktväktartanten skrev upp i boken. Några hekto ner, ibland ett helt kilo.
En gång fick jag en klisterstjärna i min lilla bok.

Jag gick in ganska duktigt för Viktväkteriet. Räknade points dagarna i ända.
Och det var nog det som blev problemet. Allting handlade om points tillslut. Jag drömde om points på nätterna, stod i matsalskön på jobbet och försökte räkna vad som kunde tänkas vara minst points i. Mat, mat, mat.
Jag lusläste Viktväktarnas Restaurangguide (eftersom jag åt ute ganska ofta, både i jobbet och med kompisarna), jag handlade på Konsum med Pointsboken i handen och räknade, räknade och räknade. Jag tror jag skulle äta typ 18 om dagen. Eller om det var 16.

Jag gick ner några kilo i vikt under mina Viktväktarperioder, och jag tror säkert att det är en bra metod för väldigt många. Men för mig blev det för mycket matfokus. För mycket matångest. Det kändes som jag tänkte på mat 24 timmar om dygnet, tillslut på ett ganska osunt sätt. (de gånger man fuskade, kanske för att man faktiskt inte hade tillgång till pointsgodkänd mat, tex jobbmöten, så slog ju pointsskörden för den dagen i höjden så rejält att det kunde knäcka mig för flera dagar - "shit, 57 points på en dag - jag måste vara den äckligaste människan som finns! Och nu borde jag inte äta på flera dagar för att kompensera det här")
Jag mådde helt enkelt inte särskilt bra.
Jag får fortfarande Viktväktarnas tidning hem, och får fortfarande ett litet ångest-sting varje gång jag ser deras logga.
Nej, det där var ingenting för mig. Inga flera points.
För mig är det en avslutad period i livet.

Helgen

Jo, den har varit bra! En av mina utmaningar; kräftskivan, gick toppen! Kräftor i sig är ju bra GI-mat, och jag sket helt enkelt i brödet, inga problem. Alkoholen då, ja det trodde jag ju skulle bli värre... Men jag hällde i ett glas rödvin som jag smuttade på och som fortfarande var halvfullt åtta timmar senare :-)
(Jag vet att det inte är så "farligt" med vin ur GI-synpunkt, men nu i början vill jag hålla mig från allt som tillhör det mindre bra. För att komma in i det ordentligt)
Och jag rörde över huvud taget inte de stora godisskålarna med massa ljuvliga godisbitar i, inte heller chipsen.

Dessutom: Lång skogspromenad igår på snåriga stigar och mycket upp och ner-trampande.

Jag är nöjd!!!

Hoppas ni andra har haft en bra helg, ni också!

En negativ tanke (och lite positivt)

Innan jag börjar: Jag ÄR verkligen glad över minuset! Ingen tvekan om den saken.

Men: En jobbig grej är det jag varit inne på förut. Att jag tycker att det låter så fruktansvärt mycket med 86,7 - och att jag skulle tycka detsamma om det så stått 75 på vågen.
Det där brottas jag ganska mycket med. Det är inte särskilt många år sen jag vägde runt 70 och även då mådde jag dåligt över vikten.
Jag bläddrade förbi bilder igår från 2004-2005 och jag är mycket smalare än nu, men jag vet att jag absolut inte var nöjd då. Jag ser på bilderna hur jag "gömmer mig", typ kryper in bakom någon annan så att jag inte ska synas i helfigur. Jag ser på kläderna och minns att jag "tråkköpte" även många av dom - alltså köpte kläder som jag kom i, inte dom som jag verkligen tyckte var snygga.
Lägre än 69 har jag, mig veterligen, inte varit sen jag började fundera över detta med vikten. Så i dom mörkaste stunderna tänker jag att jag inte kommer vara riktigt glad (läs: fin) förrän jag är en bit under det.
Och då känns det lååååångt kvar...

Låter det svamligt eller är det nån som fattar vad jag menar..?

Det är också det här som är så bra med blogg, att nu har jag fått ur mig dagens negativa tanke. Och kan nu fokusera på det positiva, dvs MINUSET!!!

Minus 0,9 - 23,7 to go...

Imorgon: Vägning

Idag har jag gått två promenader! På ungefär en timme var.
Matmässigt är det inga problem alls, faktiskt. Inga hungerkänslor, inget direkt sug efter annat. Men det är ju fördelen med GI, att man får äta så mycket.
Återstår att se om det passar mig i övrigt också...
Trodde det skulle bli svårare än vad det är (hittills) att utesluta kolhydrater helt (enligt den så kallade "rivstarten") men än så länge går det skitbra.

Men imorgon kommer första domen.
Oh my god...

Metoderna

Metoder jag har provat för att gå ner i vikt genom åren:

• Ananaspiller
• Viktväktarna (två gånger)
• En rad gymkort
• Nutrilett
• GI Viktkoll
• Cambridgemetoden
• Personlig tränare
• Ett oändligt antal påbörjade projekt av typen "en morgonpromenad varje dag", "cykla till jobbet varje dag", "simma två gånger i veckan" osv.

Hittills har alltså inget funkat särskilt bra, inte i längden i alla fall (men i vissa fall beror det förstås på mig, inte på själva metoden). Jag kommer skriva mer om metoderna framöver och hur jag upplevt dem.
Samtidigt som jag fortsätter på ännu ett nytt försök - med en märklig blandning av entusiasm/skepsism/bitterhet och så lite ångest på det.

Skogstjejen

Det blev en bra dag igen.
Tre timmar i skogen! Det ni!
Fast jag är skitdålig på att hitta kantareller så några såna fick jag tyvärr inte med mig hem.
En bra matdag också. Jag är verkligen duktig, om jag får säga det själv...
Håller mig utmärkt inom staplarna på Min Sida på GI Viktkoll (jo, jag har registrerat mig där och tycker än så länge att det känns som ett bra verktyg - även sambon är med och svär just nu över sina glas Pepsi till maten som tydligen sabbade alla hans staplar)

Men jag andas inte ut än. Så här långt har jag kommit förr utan några större problem.
Dragit igång Projekt Smal med stor entusiasm, börjat träna, ätit rätt.
I några veckor.
Tills första bakslaget. Eller första jobbresan. Eller första asroliga festen (som ofta också medförde ett McDonaldsbesök dagen därpå...)

Så första utmaningen är vägningen på fredag. Försöker tänka att kroppen kanske inte hunnit ställa om än och "fatta" att den ska gå ner i vikt, för att inte bli alltför besviken vid uteblivet minus...
Andra utmaningen är på lördag. Kräftskiva.
Tredje utmaningen är resten. Att hålla i.

Nu ska jag tvärdyka i säng. Shit, vad trött man blir av att knalla runt i skogen.
God natt!

Besatt!

Idag har jag simmat 1000 meter (40 minuter).
Och gått rask promenad i en dryg timme.

Detta känns väldigt olikt mig. Men helt plötsligt har jag gått helt igång på det här. Nästan så att jag är lite besatt.

Men för mig är det bra med ett visst mått besatthet. Och det som gör att jag har börjat få nåt slags hopp om att det kanske, kanske, kanske går denna gång är faktiskt min sambo.
Tillslut har han insett att det här är på liv och död (typ) för mig, och nu är han också lite besatt och lär sig om GI-metoden, peppar mig med träningen och föreslår promenader.
Jag är mycket tacksam för detta.
Förr har jag nämligen alltid varit ensam i mina eviga viktminskningsförsök. Delvis för att jag har skämts och inte velat berätta för min omgivning. (Ah, hemska tid - när jag stod på jobbtoaletten och vispade ihop Cambridgemetodens pulversoppor...) Och delvis för att dom få jag ändå försökt förklara för hur dåligt jag mått pga vikten har nog har tyckt det har varit så jobbigt att de inte riktigt velat höra på.

Men det kräver nog sitt eget inlägg. Hur den välmenande omgivningen faktiskt kan göra det lite tyngre ibland.

Nu ska jag försöka spinna vidare på min besatt-våg. Imorron blir det långpromenad igen. Och så lite kolhydrater som möjligt..!

Ps: Tack snälla fina ni för kommentarer! Vikt-bloggosfären måste vara den absolut trevligaste! Det har också gjort att mitt humör höjts väsentligt dom senaste dagarna. Imorron ska jag svara och kolla in era sidor lite mer ordentligt, har inte hunnit idag för all träning :-)

Träning

Jo, jag kom faktiskt iväg på danceaerobics idag. Otroligt.
Men lite otur hade jag nog, eftersom jag trodde det var nytt höstprogram idag. Men det visade sig att dom hade kört just detta dansprogram i typ två månader redan så alla som var där var givetvis skitbra, utom jag.
Dessutom var jag klart tjockast i lokalen, vilket jag tänkte en hel del på.
(Faktum var att alla andra var trådsmala, och då tänker jag direkt att "men varför är dom här när dom redan är så smala?!")
I min värld finns liksom inte att folk kanske faktiskt tränar för att typ må bra, inte bara som ett nödvändigt ont för att gå ner i vikt...
Jag hade också omoderna träningskläder. Alla andra hade små tighta linnen och tuffa träningsbyxor med perfekt passform. Jag hade den största t-shirten jag kunde hitta.

Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra framöver. Det kändes inte så jättegivande idag eftersom alla rörelser gick så snabbt och jag var den enda som inte hängde med.
Samtidigt kan jag tycka att det verkar kul, om man nu hade kunnat stegen. Och sååå hemskt var det trots allt inte.

Har i alla fall hållt mig till GI-mat enligt modellen "rivstart" idag. Inget fuskande.
Alltid nåt.

Tio kilo bort - men fortfarande ful? Om det här med brist på motivation...

Ok.
Då har jag börjat med GI.
Idag har jag skött mig exemplariskt; äggröra till frukost, kycklingwok till lunch och kycklingfilé & zucchinigratäng till middag. Mycket vatten och till och med en halvtimmes promenad.
Och gurkstavar till mellanmål.

Jag har funderat en del över det här med motivationen. Jag tror att mycket av min deppighet (och bitterhet) denna gång beror på att jag tycker att även min delmålsvikt är hög. Det var inte särskilt längesen jag vägde så (runt 75) och även då tyckte jag att jag var alldeles för stor. (jag är rätt kort)
Jag vill ju vara lite snygg till utlandsresan i vinter, men jag känner liksom redan att "ja, på sin höjd kommer jag väl ha tagit mig ner till typ 75 och då ser jag ju ändå tjock ut, så då spelar väl allt det här ändå ingen roll".
Jag har helt enkelt svårt att se att jag kommer känna mig särskilt glad den dagen vågen står på 82 eller 79, även om det är en viss skillnad mot nu. Eftersom det är så jävla långt kvar och jag rätt nyss vägde till och med mindre än det - och kände mig ful.

Sen fattar jag ju naturligtvis - med förnuftet - att det resonemanget är skitkonstigt och helt irrationellt. Självklart måste man börja nånstans och allt det där. Och jag kommer ju ändå vara snyggare om jag nu lyckas ta mig neråt än vad jag är nu (dvs flodhästliknande, i mina egna ögon)

Men förnuft är väl inte det jag alltid bäst förknippar med mina tankar kring mig själv, min kropp och viktminskning.

Nu har jag i alla fall börjat.

Med en sur eftersmak av ananas

Som sagt, smaldrömmen började för länge sen. Jag tänkte att jag ska berätta lite om hur det har varit. Det får bli då och då. När andan faller på för nya kapitel av min vikthistoria. En inte alldeles vacker saga.
Well, from the beginning...:

1997 bodde jag i ett studentrum med gemensam korridor.
Jag trivdes väldigt bra.
Men en sak minns jag dock med nåt som mest kan beskrivas som medlidande. Inför mig själv, 20 år.

Dom kom via postorder. Nåt reklamblad. Jag minns att dom kostade 500 kronor.
Väldigt mycket pengar för en student.
Dom smakade ananas och skulle göra mig smal. Det var vad som utlovades.
SMALPILLER! NÅ DIN DRÖMVIKT - PÅ BARA EN MÅNAD! SENSATIONELL NYHET!
Det hänvisades förmodligen till någon amerikansk, eller möjligen engelsk, studie.
Och jag var 20 år och drömde redan då om att bli smalare.
Men det var ju så mycket just då. Flytt till ny stad. Nollningsfester. Sena pizzamiddagar i korridoren.
Jag hoppades att ananaspillren skulle bli min räddning.
Och jag minns att man skulle suga på dem. En varje kväll.

Naturligtvis blev jag inte smalare, utan idag är det hela mest ett sorgligt minne av 20-åriga jag med smala drömmar och hemliga ananaspiller i en låda bredvid sängen.
Och 500 förlorade kronor.

Inte ensam längre

Vad glad jag blev över lite kommentarer och pepp!
Samtidigt lite scary. Nu finns ni därute och läser vad jag skriver. Det blev liksom lite mera verkligt. Dom första inläggen skrev jag ju bara "i mörker".

Cornelia och Louice har, sannolikt mycket klokt, vänligt påpekat att mitt mål kanske är lite högt ställt. Jag kan hålla med.
Samtidigt är jag så otålig, mycket för att jag gjort det här så många gånger förut och nu har nåt som nästan kan likna panik för att hinna gå ner inför vinterns utlandsresa. (eftersom jag inte ens kan tänka mig att åka som jag ser ut idag, jag skulle inte njuta en sekund ju)
Så jag står kvar vid tio kilo, men ändrar formuleringen till "under hösten". (och sen MÅSTE minst fem kilo till bort innan planet lyfter i mitten av januari, men det tar vi senare...)

Jag kan alltså villigt erkänna att jag inser att min inställning är ett litet problem än så länge.
• Jag är desillusionerad.
• Jag är lite bitter.
• Jag tänker oftare att "jaja, det här går ju åt helvete i alla fall" än "åh, vad härligt och motiverande, nu kör vi!"

Senare idag ska jag försöka förklara varför. Delvis anklagar jag nämligen ananaspillren, Cambridge-tanten och alla outnyttjade gymkort genom åren för bitterheten.
Men jag återkommer till det.

Vikten

Jag har inte vågat skriva ut vad jag väger.
I en anonym blogg.
Som egentligen mest är till för min egen skull, för att jag ska få skriva av mig.
Men så jobbigt är det här för mig. Ångestladdat. Tabufyllt.

Men okej. För min egen skull.
För denna nya viktresas skull.

Fredag 15 augusti
87,6 kilo.

BMI orkar jag inte räkna ut just nu. Jag väntar ett tag, tills självförtroendet inte är riktigt lika lågt som just idag.

Peppar mig själv

Jag försöker hitta motivation.
Ibland funkar det nästan.
Nu har jag bestämt mig för ett första delmål: 10 kilo innan 1 november.
Jag funderar på dance aerobics. Det kanske låter lite konstigt, men faktum är att jag gillar att dansa. Kanske skulle detta kunna vara en träningsform för mig.
Hmm. Ja, ingen skulle bli mer förvånad än jag om det faktiskt blev så att jag gick mer än två gånger.
Eller kanske simning. Men då har vi visa-upp-sig-problemet. Bikini i lokala badhuset. Måste i så fall hitta tider då det är garanterat fritt från människor jag känner.

Funderar också på GI. (Igen)
Har beställt en recept- och inspirationsbok. (Igen)

Jag måste, måste, måste, måste, måste.

Garderobsrensning

Jag måste rensa min garderob.
Det jobbiga är att det absolut mesta i den är för litet. Så vad gör man? Slänger allting? Eller har man det kvar (som jag haft hittills) i en fåfäng förhoppning att "en dag, när jag blir smal, kommer jag kunna ha det här..."
Jag gillar ju verkligen en del kläder. Drömmer om att kunna ha dem igen.
Men varje gång jag öppnar garderoben hänger dom där som en stickig påminnelse om att dom inte är för mig. Inte nu. Inte på länge.
En del var för litet redan när jag köpte det. Hur patetiskt är inte det? För att det var så fint. Och kanske på rea. Och för att jag ju kanske, en dag, skulle kunna ha det på mig.
Well, än har dagen inte kommit, det är ju ett som är säkert.

Nu står kartongen här. Jag borde börja rensa. Frågan är, spara eller slänga.
Sorgligast blir väl hur som helst efteråt, när jag ser hur tom garderoben faktiskt är på fina grejer, när allt jag inte kan ha är borta.